Margreta Sörenson hyllningstalar till Kapila Vatsyayan, vinnaren av Thaliapriset på IATC/AICT:s kongress 2012.
Text: Anna Håkansson
I kölvattnet av den kritikdiskussion som kringgärdat Stockholms stadsteaters ängsliga och välbesökta seminarium om den fördjupade teaterkritikens förfall är det särskilt givande att kunna presentera en rapport från den internationella kritikersfären.
I slutet av mars deltog jag vid IATC/AICT:s (International Association of Theatre Critics/Association Internationale de Critiques de Théâtre) årliga kongress på temat ”Theatre beyond theatre”.
Inramningen var den bästa tänkbara – en imponerande lokal i det polska lärarfackets lokaler, komplett med översättarbås och åtminstone sju sorters kakor. Ett minst sagt späckat seminarieprogram satte ambitionsnivån, inte mindre än ett trettiotal föreläsande kritiker från nästan lika många länder fyllde dagsprogrammen, alla nogsamt presenterade på polska, engelska och franska i en påkostad publikation. Så var också presentationstiden satt till 20 minuter, en tidsram som föga överraskande sprack redan efter första föredraget.
Ett snabbt råd till kommande arrangörer: begränsa er, ge dem som faktiskt ska tala mer tid och varva med en smula interaktivitet. Det lärde vi oss om inte annat även av Stockholms stadsteaters seminarium. Dessutom tycktes den stora gruppen unga teaterkritiker, som enligt ryktet skulle vara på plats, ha låsts in ett hermetiskt tillslutet rum. De om några borde ges möjlighet att tillåtas erfarenhetsutbyte med sina äldre kollegor.
Därmed inte sagt att de föreläsningar som ägde rum inte var givande och intressanta. Temat frammanade i sig många reflektioner kring scenkonst framförd utanför den traditionella spelplatsen.
Indiska Reema Gehi gav en lägesrapport från sin hemstad Bombay där mer än 1 500 föreställningar framförs varje månad, men där antalet scener anpassade för scenkonst är begränsat till fyra. I stället har teatern hittat ut i parker, in i konstgallerier och ut på gatan.
Emmanuel Samu Dandaura talade i sin tur om Nigerias gatuteater, där dans, teater och musik har smält samman. Teatern genomsyrar hela samhället och alla livsfaser, vilket bland annat ges uttryck i den begravningsteater där skådespelare anlitas för att skapa en föreställning till den avlidnas ära.
I samband med diskussionen kring det utvidgade scenkonstrummet väcktes även frågan hur kritikern ska förhålla sig till föreställningar där publiken blir alltmer involverad. Hur behålla den så kallade kritiska distansen?
Don Rubin från Kanada berättade att han vid ett tillfälle deltagit i en föreställning där publiken hade berett en måltid tillsammans med skådespelarna som de sedan intagit tillsammans. Hans slutsats var enkel: hur skulle han kunna bemöta det på något annat sätt än att faktiskt säga ”tack”?
Vid sidan om seminarieprogrammet delades också årets Thaliapris ut till den indiska kritikern och dansaren Kapila Vatsyayan, en av Indiens mest betydelsefulla skribenter inom ämnet indisk teater och dans. Läs Margreta Sörensons hyllningstal till Vatsyayan.
Kongressen ägde rum i samband med Warszawas Teatermöten (Warszawskich Spotkań Teatralnych) som utspelades för femte året i rad. Scenkonst från hela Polen var representerad, och själv hann jag se åtta föreställningar: från Grzegorz Jarzynas stilistiskt och intellektuellt fulländade uppsättning T.E.O.R.E.M.A.T. (efter Pier Paolo Pasolinis film Teorema) till The chorus of women (Tu mówi chór), skriven och regisserad av Marta Górnicka. Den senare bestående av ett trettiotal kvinnor i alla åldrar utan tidigare scenerfarenhet i ett koreograferat körverk som fullständigt tog andan ur mig med sin feministiska urkraft. Med sådan scenkonst och sådana kritiker känns Stockholms stadsteater-samtalets ängslan som tillhörande ett parallellt universum.
Läs också Johan Ranstams rapporter från kongressen på Kulturbloggen, samt om Thaliapriset på AICT-IATC:s webbplats.
Svenska Teaterkritikers Förening 