Publicerad i Svenska Dagbladet den 17 april.
Claes Englund gick hastigt bort bara några dagar efter sin 77-årsdag. Han var under flera decennier en klippa på Riksteatern där han gav ut teatertidskriften Entré som kom att fungera som en viktig publikation med artiklar, intervjuer, debatter och recensioner. Entré fick en position som inte går att underskattas.
Claes Englund var en man som såg. Stora strukturer och små detaljer. Företeelser, konstnärlighet – och människor. Han knöt en rad skribenter till tidskriften, han kom att anordna debatter och diskussioner och han var en eldsjäl inom Svenska Teaterkritikers Förening. Också på det internationella planet, där han var enormt uppskattad och respekterad, och alltid aktivt engagerad. Där fick han vänner för livet.
Claes Englund och tidskriften Entré kom att betyda mycket för den generation teaterkritiker jag själv tillhör. Föreningen höll månatliga möten, gav ut en tidning – Kritcirkeln – som tillverkades under enkla och roliga former på Riksteatern. Så småningom kom också kritikern och dramaturgen Susanne Marko – som sedan blev Claes hustru – med på dessa möten. 1980-talet var en lycklig tid, föreningen fick 150 medlemmar. Claes var en förebild, han gav många skribenter en extra skjuts. Med vänlig, klar blick gav han råd om texter och ämnen. Han var alltid entusiastisk, alltid beredd att dela med sig av sin tid.
Tiden förändrades med internet, med nya Riksteaterchefer och besparingar. Entré lades ner – för andra satsningar. Kvar i dag är ännu många som har Claes Englund att tacka för mycket. Den eld han stod för, men också förmågan att genomskåda. Han såg kvaliteter och möjligheter och han förhöll sig till världen med en lustfylld, närmast brechtiansk distansering. Han var en mentor, som blev en vän. Klok som få.
Claes kom ett betyda mycket för mig personligen. Det var till Entré jag som ung student kom att skicka en liten presentation om några blygsamma kompendier som Teatervetenskapliga institutionen hade givit ut. Han såg raskt till att jag blev medlem av teaterkritikerföreningen och tog mig med till en storslagen internationell festival. Östberlin stod som värd, jag glömmer aldrig när vi satt på regissören, finländaren Ralf Långbackas hotellrum och drack billig östvodka. Anekdoterna, gemenskapen och det att inkluderas – Claes Englund såg alltid till att kritikerna fick vara med vid diskussioner och debatter.
Glimten, intelligensen – förmågan att organisera och skapa lust. Vi är många som kommer att sakna Claes. Via hans välvilja fick vi en ingång till skrivandet, för mig blev teaterkritiken till sist ett heltidsjobb. För det, och mycket annat, är jag Claes Englund djupt tacksam.
Lars Ring, teaterkritiker på Svenska Dagbladet
Svenska Teaterkritikers Förening 