Rapport från debatten om teaterkritikens framtid

Debatten ”Så ska teaterkritiken överleva mediekrisen” hölls den 18 november 2014 på Teaterhögskolan i Malmö, mötesarrangörer var Teaterns teori och praktik vid Teaterhögskolan, Malmö, samt Svenska Teaterkritikers Förening.

Anteckningar av: Ingegärd Waaranperä och Lis Hellström Sveningson

Initiativtagaren till debatten, Björn Gunnarsson, frilansande kritiker, noterade att ingen från Statens kulturråd eller Kulturdepartementet fanns bland de närvarande, trots inbjudan. Även Svensk scenkonst hade lämnat sent återbud. Den planerade paneldebatten ersattes därför av ett allmänt samtal med de 30 deltagarna efter inledningar av Björn Gunnarsson, Gunnar Bergdahl, avgående kulturchef vid Helsingborgs Dagblad och Linde Sjöstedt, verksamhetsledare för Länsteatrarna i Sverige (med 19 teatrar anslutna).

Läget målades upp, med sammanslagningar av kulturredaktioner och direkta nedläggningar. Teatertidningen Nummer.se står i dag för den enda rikstäckande bevakningen av scenkonsterna och redaktionen består numera av en enda halvtidstjänst.

Är kritiken konst eller journalistik? frågade Gunnarsson, och menade att den går mer och mer mot journalistiken. Seriös teaterkritik ger inte många klick, sa han, och refererade till Åsa Linderborgs klickexperiment på Aftonbladet.se: två identiska kulturartiklar försågs med var sin rubrik där den ena innehöll ordet analsex, vilket renderade en enorm massa fler klick än vad den sexbefriade kulturrubriken gjorde.

Björn Gunnarsson: ”Det är dags att börja räkna kritiken som konst, och därmed i behov av ett eget kulturpolitiskt uppdrag. Jag skönjer ingen vidare krismedvetenhet om detta hos ledande kulturpolitiker.”

Gunnar Bergdahl: ”Vi lever i fattigdomens tidevarv, i ett system där BNP ökar hela tiden.”

Bergdahl önskade att man kunde koppla tillväxten till ALLA områden, vilket kanske skulle ge journalistiken en chans. Han efterlyste medel för en maktgranskande medborgarrepresentativ subjektjournalistik. En kulturjournalistik som speglar förhållandet mellan makten och samhället. Han menade att den bevakningen nu lite slumpartat är helt utlämnad åt kommersialismen – tidningarna som föddes som en del av demokratin har nu lämnats åt sitt öde i det kommersiella systemet.

Bergdahl framhöll avprofessionaliseringen som det största problemet. En uträkning han hade gjort för sina chefer över hur mycket (det vill säga lite) som kultursidan kostar att producera förpassades direkt till papperskorgen.

Det politiska etablissemanget föredrar bloggar framför pålästa journalister.

Gunnar Bergdahl: ”Det är en politisk kampuppgift att vidga public service-begreppet.”

Linde Sjöstedt saknade en aktiv mediepolitik vilket framför allt drabbar teatrar utanför storstadsområdena. Efter att TV4:s lokalbevakning har lagts ned, Sydsvenska Dagbladets och Helsingborgs Dagblads kulturbevakning har slagits ihop och TT har beslutat att lägga ned kultur- och nöjesredaktionen Spektra, är avsaknaden av teaterbevakning, såväl kritik som i reportageform, ett stort problem för länsteatrarna som i enlighet med etablerad kulturpolitik har tillgängligheten som mål.

Sjöstedt kunde berätta att inom organisationen Länsteatrarna i Sverige (där hon är den enda anställda) för man diskussioner på alla nivåer om teatrarnas möjlighet att synas, teaterkonstens status etcetera, och konstaterar att det är kris.

Länsteatrarna har fått frågan om organisationen kan gå in och finansiera Nummer.se. De utreder detta och ställer sig frågan: ska branschen ta ansvar för kritiken? De väntar nu på besked från Postkodlotteriets Kulturstiftelse, från vilka man har sökt pengar för en förstudie till vad man kallar ”Nya Nummer 2.0”.

Den publicistiska friheten har fungerat med Riksteatern som huvudman och skulle kunna göra så även med Länsteatrarna. Vad som krävs är en klar rågång mellan redaktion och ägare, inget konstigt. Beskedet från Postkodlotteriet kommer förhoppningsvis om tre veckor.

En akut fråga som restes är om nya Nummer i så fall också får ta hand om gammalt material från Nummer. Enligt Sjöstedts uppgifter råder det oklarheter om detta, men i detta material finns helt klart ett viktigt underlag för teaterstatistik. Läget är krisartat inte minst med tanke på att Myndigheten för kulturanalys läggs ned.

Några korta anteckningar från debatten:

Monolpolisering och utslagning: Mittmedia består nu av 14 tidningar som styrs från Gävle. Göteborgstidningen, GT, och Kvällsposten lägger ned sina egna kulturredaktioner och blir helt beroende av Expressens material. Morgontidningen GP är i mycket svår ekonomisk kris. Sedan årsskiftet samordnas dessutom bland annat nöjesmaterial och kulturreportage inom koncernen Stampen Lokal Media, SLM, som förutom GP omfattar ytterligare fem dagstidningar och åtta gratistidningar på västkusten, från norra Bohuslän till södra Halland.

Fråga: Kan kultursamverkansmodellen ta på sig ett kulturkritiskt uppdrag?

Förslag från Theresa Benér, frilansande kritiker: 1 procent på varje biljett går till en stiftelse som driver kritiken som ett public service-uppdrag.

Kommentar från Benér: ”Ett problem med en public service-driven nätbaserad teaterkritik är att den modellen isolerar kulturen än mer. Man kan inte längre trilla in av en slump på kultursidorna. Om vi nischar oss mer och mer blir vi till slut sittande i en egen bubbla.”

Exempel från Danmark: När Betty Nansen Teatret tröttnade på kritiken eller på bristen på bevakning och kritik inrättade teatern en egen panel av scenkonstkritiker, sociologer, psykologer och publik. Nätbaserat. Problemet var återigen att bara redan intresserade nås.

Ytterligare exempel från Danmark: Där har funnits någon form av riktat redaktionsstöd till kritikens fromma. Närmare uppgifter saknades.

Kommentar: Nummer.se är en bra sak och bra idé, men bristen på mångfald, avsaknaden av flera röster inom teaterkritiken avhjälper den inte. Det offentliga samtal om teater som fanns förr har tystnat.

Petra Brylander, vd och teaterchef på Malmö stadsteater: Teatrarna måste finansiera kritiken. Publiken ökar, klart att de vill läsa djupa, kompetenta texter om vad de har sett. Men kulturen sitter trångt.

Kent Sjöström, Teaterhögskolan i Malmö: Teatrarna har ansvar för diskussionen om föreställningar. Teaterhögskolan i Malmö har kritiker som lärare.

Rosi Gerlach, Kultur Skåne: ”Vi har inga bidrag för stöd till publikationer, men 1 procent till kritiken vore bra. Hur får vi politikerna att titta på detta?”

Gunnar Bergdahl: ”Det som väntar oss är ett kommersiellt DDR.”

Barnteaterakademin i Göteborg anfördes av Therésa Benér som ett förträffligt exempel. En akademi kan vara ett alternativ för dialog med olika teatrar, en mötesplats där man regelbundet för samtal om vad scenkonsten vill berätta för oss, eftersom det inte finns så mycket att hämta från tidningarna längre.

Flera inlägg betonade också svårigheterna för inte minst barnteatern och de fria grupperna att få tidningarna att komma.
Allmänt konstaterades att kritiken redan är på nätet, men ingen vill betala för det man en gång fått gratis.

Eva Nyhammar, kulturchef på Region Halland: Definiera kritiken som en del av kulturpolitiken. Bjud in till samverkansmodellen.

Flera frågor: Vem ska skriva om det inte finns ersättning? Alba.nu är ett exempel på en utmärkt nättidning om kultur, vetenskap och samhälle, men utan resurser att arvodera teaterkritiken. Förr levde kultursidorna högt på akademiker som hade sin utkomst från universiteten och inte behövde lön, men de hinner inte längre med att skriva billigt eller gratis i tidningarna.
Hur många läser teaterbloggar? Dialogen finns inte heller på nätet.
Varför ställer ingen tidningsägarna till svars? De som gör det får svaret: Vi förbättrar i själva verket bevakningen.
Samtidigt är det viktigt att notera att hela den nationella kulturpolitiken nedrustas och lämnas över till regionerna.

Stefan Johansson, chefsdramaturg/chefsregissör på Malmö opera, fick sista ordet: ”Den gamle Claes Hooglands tes var att teatrar som får offentliga bidrag ska nagelfaras offentligen. Men på 1990-talet skedde en stark förändring av vad som skulle in på kultursidorna eller i radio. Populärkulturen satte måttet för själva skrivprestationen: är texten kul, är kritikern kul? Platsar texten i det offentliga samtalet? Det liknar 1960- och 1970-talet, tidningsbevakningen ska gå ut på att föra ut vår ideologi, även om ideologin inte är densamma som då.”

Samtalet skissade på en fortsättning, att stödja en propå från Linde Sjöstedt om ett seminarium på Scenkonstbiennalen i Malmö nästa år, samt att de olika organisationerna och nätverken jobbar och lobbar på alla sätt för att få både kulturdepartementet och Kulturrådet att ställa upp. Kanske utarbetas också ett konkret förslag på hur ett offentligt uppdrag skulle kunna se ut. Björn Gunnarsson är kontaktperson/samordnare tillsammans med Linde Sjöstedt och Teatercentrum.

Annons