Rapport från internationella teaterkritikerföreningens kongress i Peking

Från AITC/IATC 27th Congress 2014 i  Peking. Längst till höger tackar Expressens Margareta Sörenson, nyvald president för AICT-IATC, avgående presidenten Kim Yun-Cheol, Sydkorea.

Från AITC/IATC 27th Congress 2014 i Peking. Längst till höger tackar Expressens Margareta Sörenson, nyvald president för AICT-IATC, avgående presidenten Kim Yun-Cheol, Sydkorea. Foto: Cecilia Djurberg

”Min fru och mina barn läser inte längre det jag skriver”, suckar en äldre kritiker från Singapore. ”De kollar nätet.”

En annan kritiker, alls inte ung men pigg, från Luxemburg, skriver i papperstidningen, men har också en Facebooksida där han gör korta recensioner, med länk till längre texter om samma föreställning. Andra kör med Twitter och Instagram, också.

Det är konferens för teaterkritiker i Peking, AITC/IATC 27th Congress 2014. Hur kan det gå ihop? Den världsomfattande teaterkritikerorganisationen har kongress och konferens, och Kina är ett land som har råd att bjuda in 100 personer som tänker, pratar, talar teater och teaterkritik och ser teater i fem dagar.

Letandet efter platser i världen som kan åta sig detta är ständigt pågående, och om två år ses många av oss igen: teaterkritiker verksamma i medierna, något mer akademiskt inriktade kritiker och, i några delar av världen, kritiker som ser sig som en del av teatern. Lite olika, där.

Konferensen handlade om den nya it-världen för teaterkritiken, lite vartefter utfasad från papperstidningarnas sidor. Det kan beskrivas som en övergångstid, men det är nog mer korrekt att säga att övergången redan är gjord. En stor del av världens scenkonstkritik – och annan kritik – finns redan i de sociala medierna, på webbsidor och bloggar. Ingen papperstidning som vill finnas i verkligheten missar att finnas på webben.

Kritik är en journalistisk genre med en lång tradition som löpt parallell med tryckkonsten och tidningarnas historia. Teaterkritikens minst 150-åriga historia är en berättelse om en rytmisk rörelse: från kvällens föreställning går kritikern hem och tänker och skriver, och dagen därpå eller följande står recensionen i tidningen.

Denna puls är uppbruten för gott, påpekar en Chicagokritiker. ”Tweet this, we’re not in charge anymore.” Kritikern kan twittra eller skicka instagram från föreställningen medan den pågår.

Några tvekar ännu, kan man verkligen kalla det recension? En kritiker från Kroatien jagar definitioner. Kan en tweet kallas en recension? Är det alltjämt ett kriterium att man har varit närvarande vid en liveföreställning? Hur ska man då se på Metropolitanoperans direktsända föreställningar över hela världen?

Det blir mycket tal om just Facebook, och de kinesiska kollegerna sitter tysta. Facebook är inte åtkomligt i Kina, på samma sätt som Google är svårtillgängligt. Snopna g-mail-användare på Kinabesök får söka andra lösningar. Och visst är nätet fritt, oändligt och fullt av oprövade möjligheter. Men det är också kontrollerbart och censuren i Kina verkar jobba på flitigt. Inte en skymt av nyheter från Hongkong, och varje diskussion med någon om demonstranterna möts av oförstående: de gör något olagligt. Blockera gator! Det är att bryta mot lagen, taxichafförerna kommer inte fram. Och för övrigt bryr vi oss inte om dem alls!

Vägg i vägg med den statliga Central Academy of Drama, där en stor del av konferensen hålls, ligger pyttelilla teatern Penghao. En oberoende teater, privatägd och efter en ganska amatörmässig föreställning där visas vi runt: här sitter kameran som filmar (eller kan filma) publiken på sina bänkar, här sitter en annan kamera som har koll på foajén och baren. Uniformerad polis kommer på besök då och då.

Europas kulturministerier är uppdaterade och håller kontakt med lilla Penghao. Programblad för ett danskt gästspel för barn ligger framme, och det nya kulturrådet på svenska ambassaden i Peking, Mathias Lafolie, har själv arbetat här som regissör.

Teaterns kafé och takterrass har blivit ett häng för den som söker oberoende, och vilka risker de tar påminns man om i samtal om möjligheten om att ifrågasätta eller ens nyansera bilden av kinesiska myndigheter och deras agerande. Rigiditet och gamla strukturer ser inte ut att vika för en annan och öppnare samhällsordning. Men kolosser har imploderat förr.

Text av Margareta Sörenson, publicerad i Expressen den 2/11-2014

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s