Minnesord över den avlidne, portugisiske kritikerkollegan Paulo Eduardo Carvalho
Text: Margareta Sörenson
Teaterkritiker är ingen stor yrkesgrupp. Men om man besinnar att Svenska Teaterkritikers Förening har drygt hundra medlemmar, är det ändå ganska många som av dem som kände Paulo Eduardo Carvalho från Portugal. Framför allt den handfull yngre svenska kritiker som åkt iväg på något av de internationella seminarierna för unga.
Nu är han plötsligt borta, ännu inte ens femtio år, och saknaden är redan stor. Tillsammans med Paulo har jag organiserat och lett en svit internationella seminarier för unga teaterkritiker, vilket kräver sin man och sin kvinna. Unga männniskor som kommer från vitt skilda kulturer och delar av världen och inte minst från mycket olika medielandskap. Någon som glömt sin manodepressiva medicin, någon som kallar mig ‘Mrs. Sörenson’ hela tiden och någon som känner sig hängig för att det nyss var ramadan.
Paulo från Porto i Portugal var flitig som en myra och ändå avslappnad, ytterligt seriös och ändå fullt möjlig att skratta ihop med, fantastiskt kunnig och ändå intresserad av att lära mer. Engelsk och irländsk litteratur var hans ämne på universitetet där han undervisade, han översatte en hel del också, och han utgjorde kärntruppen i den ambitiösa teatertidskriften Sinais de cena i Portugal. Och utan vidare krus satte han av en vecka för att med en grupp unga teaterkritiker dagarna i ända diskutera teater och hur man kan skriva om den, kritiskt men med kärlek.
Internationellt sett är teaterkritiker i världen ingen stor yrkeskategori heller, men som individer är det en brokig skara från freakigaste freaks till alldeles ovanligt vanliga teaterintresserade. En och annan har förstås snöat in totalt på Shakespeare eller rysk modernism, men Paolo hörde till dem som kunde vara djupt engagerad utan att förlora kontakten med verkligheten. Det som imponerade mest på mig var att han var lika respektfull mot alla, gamla såväl som dessa unga och i alla lägen. Trevliga eller osnutna och övermaga såväl som vettskrämt tysta eller underdånigt artiga.
En sådan lisa att dela ett jobb med någon som uppfattar det som en gemensam angelägenhet och inte en konkurrenssituation! Som inte försöker övertrumfa, utan helt coolt lyssnar och för ett samtal vidare så att det blir meningsfullt. För alla.
Och så är han borta. Död i en drukningsolycka vid stranden i Porto, staden där han bodde. Enda barn till föräldrar som inte är så gamla (”de gjorde mig när de var mycket unga”, som han sa). Kollegerna i Portugal är förkrossade, alla vi som suttit i styrelsen för AICT- IATC (International Association of Theatre Critics) är ledsna och känner tomrummet. Personligen saknar jag redan utbytet, schystheten, det roliga och meningsfulla i att ses och prata.
Samtidigt inser jag nu att jag inte vet mycket om honom som privatperson, men att det fanns ett slags stillsam ensamhet runt honom. Och att alla de många och ordentliga mailen för planering och annat alltid var skrivna på natten, vid tre-, fyratiden.
Fast en sak vet jag. Han älskade Ann-Sofie von Otter! Hade alla hennes inspelningar. Kommenterade dem initierat och entusiastiskt.
Snart är det styrelsemöte, i Armenien denna gång. Hans plats kommer stå tom. Det är verkligen sorgligt att vara tvungen att säga farväl till Paulo.
Svenska Teaterkritikers Förening 